Roland Engström Inko Perä

SAU 2019 Strax före starten i Nikkaloukta

Race Report "End of the pack runner"

Vägen mot SAU 2019.

2015 var året då turnerandet med Drop Out Orchestra hade tagit slut. Förutom Europa blev det långflygningar till Asien, Australien, Sydamerika och Mexico. Det var ett typiskt turnéliv med nattsudd, skräpmat och alkohol - med hjärtflimmer och övervikt som resultat. Vikten hade stigit till 93,5 kg då jag bestämde mig för att ändra kosten och började promenera 1 timme varje morgon.

2017 började löpträningen och ganska snart rasade vikten mer och rundorna blev längre och längre, vilket resulterade i en första kortare ultra (55 km) i maj 2018 från Bjärreds långabrygga till Genarp, tillsammans med Roger Löfström och några till. Vid målgång fick jag beskedet att min mamma gått bort vilket var sorgligt mitt i glädjen av att ha klarat distansen.

Jag hade hört talas om Tierra Artic och var sugen att anmäla mig men det loppet gick inte 2019 så jag letade vidare och hittade Swedish Alpine Ultra. Anmälan gjordes kl.00:03 1/12  2018 och beslutet var taget. Nu skulle det bli av och träningsmängden ökade drastiskt. Vissa veckor noterade jag 13 mil. I april lade jag om kosten ytterligare och undvek snabba kolhydrater och åt mer fett, protein och grönsaker.Till en början upplevde jag att energin och lusten till att träna avvek men jag fortsatte att göra mina rundor med SAU som motivation och nu hade vikten gått ner till 77 kg.

Den 20/7 2019 var det äntligen dags för start. Jag hade löptränat för detta ultralopp i två år längs Skåneleden med start från hemmet i Genarp -  totalt ca 5200 km, så jag kände mig "väl" förberedd inför loppet som sträcker sig 107 km från Nikkaloukta till Abisko. Efter frukost var det dags att göra sig startklar, hänga på ryggan samt göra ett sista toabesök före den korta promenaden till start där vi ställde oss för gruppfoto.

Starten gick 08:00 och min familj hejade på och filmade starten. Nu var man äntligen på väg men jag försökte hålla ett lugnt tempo så att kroppen hann komma igång, inte låta sig påverkas av andra löpare. Första fem km var lättsprunget men sedan började leden mot Kebnekaise fjällhotell bli mer stenig och mer tekniskt krävande. Jag hade valt att använda Hammer nutrition ”perpetuem” som energi men hade inte hunnit testa den före loppet så det blev en chansning som inte fungerade. Magen mullrade till ordentligt vid Kebnekaise fjällhotell och jag hann precis i tid för ett toabesök.

Löparryggan hann jag inte heller väga före start vilket ledde till att vader och lår helt slutade fungera efter 25 km. Vid målgång vägde den 7 kg. Leden mellan Keb och Singi var fortsatt stenig men svindlande vacker längs vattnet. Jag blev överraskad av den steniga terrängen och insåg att jag valt fel typ av skor. Altra Olympus med tjock sula passade inte alls med resultatet att jag vrickade fötterna många gånger. I min enfald hade jag räknat med att klara distansen på ca 15 - 20 tim vilket jag insåg att jag inte skulla klara då vader och lår helt stelnat av den tunga ryggan och antagligen ett för snabbt tempo första 25 km.

Vädret var varmt och soligt så när jag nådde Singi (33 km), drog jag av mig kläderna och kylde ner kroppen i bäcken, drack lite saft som stugvärden bjöd på och drog sen vidare mot Sälka (45 km) där åskväder och spöregn mötte mig. Läge för mat! Chilikyckling, två folköl och en cola. På med regnställ, justera utrustningen, kollade blodsockret och sedan vidare mot Tjäktjapasset (55 km). Här krigade jag upp då benen fungerade bra uppför men kasst nerför. Mötte någon enstaka vandrare som hejade på när vi möttes. Från Tjäktjapasset till Alesjaure blev det fortsatt snabbmarsch...försökte springa många gånger men benen var fortfarande döda och minsta nedförsbacke en grym plåga. När jag äntligen fick syn på Alesjaurestugorna så kändes det bra men skenet bedrog - efter ca 1,5 tim såg stugorna fortfarande lika små ut. Det var bara att bita ihop och kämpa vidare. Ca 23:50 nådde jag Alesjaurestugorna (ca70 km) och stannade 10 min för att prata med stugvärden som såg att jag var sliten...Han erbjöd sovplats för att på morgonen ta helikopter till Abisko. Ett väldigt frestande erbjudande, men med "bara" 34 km kvar? - Nope! Jag hade bestämt mig på förhand att bara benbrott eller annat allvarligt läge skulle få mig att bryta loppet och lämnade Alesjaurestugorna kl 00:00.

Min fru Karin hade övertalat mig att skaffa en SPOT GEN 3 som en extra försäkring så jag tuffade på. Efter ett tag längs Alesjaure började den mentala tröttheten sätta sina spår -  jag såg björn och älg omvartannat som senare visade sig vara stora stenbumlingar och några brädor i rengärdet... Nu var jag trött och kall om fötterna, började småprata med vattenflaskan som jag höll i handen (min Wilson) för att roa mig själv och sjöng även på  ”det är så hälsosamt och stärkande i fjällen”. Allt för att distrahera negativa tankar och hålla uppe ett gott mod.

Efter rengärdet på väg mot Kironpasset (87 km) plåstrades skavsåret på vänsterfoten om och inji-tåstrumpor samt inläggsulor byttes. Nedstigningen mot Abiskojaure var smärtsam men men målet var Abisko och det skulle morgonsolens värmande strålar få mig att klara.

Därefter började de längsta 9 km någonsin...jag stapplade fram som en 90 - årig gubbe och när jag till slut mötte dottern Heidi nere vid grusvägen i Abisko var tårarna inte långt borta.Hon lotsade mig de sista metrarna och jag lyckades faktiskt jogga i mål. Tiden blev 24:06:19! Det positiva med tiden är att det blir lätt att slå den då jag gått ca 70 km.

Jag har diabetes typ 1 och  hoppas kunna visa andra diabetiker att sjukdomen inte behöver hindra en från ultradistanser -  under loppet var det var inte blodsockervärden som var en utmaning utan andra viktiga faktorer i mina egna förberedelser. Nästa gång ska ryggan inte väga mer än 3 kg och det blir ett par skor med tunnare sula.

Fina trevliga medtävlande och fin avslutning nere vid hamnen med mat bastu och bad i Torneträsk som Anna, som vann hela loppet, och hennes man Roger bjöd på var super! Stort tack till alla! Särskilt tack till Roland Engström och min familj Karin, Heidi och Elias, som dygnade tillsammans med Roland vid målet och visade vägen och bar löparnas packning till rummen. På återseende, och jag hoppas att Roland arrangerar loppet även 2020.

Hälsningar Inko

Jag är ett stycke. Klicka här för att lägga till din egen text och redigera mig. Jag är ett jättebra ställe för dig att berätta din historia på så att dina besökare kan få veta lite mer om dig.